När jag bestämde mig sådär på riktigt att jag skulle vara med och starta och utveckla ett företag och en företagside från grunden förstod jag att saker skulle förändras. Att jag skulle få mindre tid för annat, att jag skulle göra saker jag aldrig gjort, att jag skulle göra saker som var svåra och ibland skrämmande. Jag visste att jag skulle förändras. Men jag var inte riktigt beredd på att jag skulle känna att jag förändrades och att förändringarna inte bara drabbade mig utan berodde på aktiva beslut att göra så. Jag gillar den nya sidan av mig själv och jag är övertygad om att förändringen är nyttig. Men ibland undrar jag var allt kom ifrån och om jag alls hade upptäckt de här sidorna utan företaget. Men för det mesta känner jag mig mest som en uppdaterad version av mig själv... Densamma men med vissa förbättringar och somliga buggar. 

Sida två ligger uppe nu på northanger-abbey-serien.blogspot.com!

Gjorde ju texten mindre för att få rum bättre. Men hur känner ni? Blev den för liten?

Det gick riktigt riktigt bra idag!

En avgörande presentation gick väldigt bra. Lättnad.

Och vi är numera också nominerade till Sveriges finaste pris för innovationer i sjukvård och omsorg. 51 tävlande och tre nominerade. 

Alltså: jag brinner så mycket för det här att jag kanske självantänder. I alla fall sådana här dagar. 

Viktiga möten

På tåget sedan klockan fem i morse. En dagsresa till Göteborg och ett viktigt möte för företaget. 

Jobba förbi hindren

Att ha tecknandet som ett jobb är nog bland det roligaste jag vet! Det är oslagbart hur man kan sitta i timmar och jobba utan att ens märka att tiden går, för att sedan vakna upp ur transen med panik i magen och undra om man glömt barnen på dagis. (Har tack och lov inte hänt än!)

Men vissa dagar vill man inte ens titta på teckningarna. Man kör fast och ogillar allt man gör. Lika mycket känsla och engagemang som man lägger när man är i trans - lika mycket får man tillbakakastat i ansiktet när det går trögt. Och ändå finns det bara ett bot: att jobba på. Det gäller bara att jobba smart har jag lärt mig - jobba runt problemet skulle man kunna säga och försöka hålla huvudet kallt. För även om det känns som om man inte gör någonting så jobbar hjärnan hela tiden på lösningar.

Och nej jag lever inte alltid som jag lär. Men jag tror att det är lika viktigt att lära sig det här föhållningssättet som det är att rita. För det handlar om att fortsätta fast det inte blir bra eller som man tänker sig. För fortsätter man inte då, så kan man inte heller utvecklas.

Just nu håller jag på att lära mig en ny teknik. Det är bara jag som sätter gränsen för hur mycket jag kan lära mig. Det ser inte klokt ut ibland och jag har slagit ut med armarna och hissat vita flaggan ett gäng gånger - men jag kommer aldrig att ge upp på riktigt för jag har givit mig tusan på att jag ska kunna det här. Det är just det man måste bestämma sig för.

Det handlar inte bara om talang -  ju mer jag håller på med det här desto mindre förlitar jag mig på den...

Text

Sida två av Northanger och jag inser att jag får ändra textstorleken. Jane Austen skriver så himla mycket bra och i lååånga meningar. Fasar och ser fram emot när jag får sätta ord på dialoger hon bara refererar i sina böcker. Vi får se hur jag gör... 

Välkomna in i Northanger Abbeys värld!

Om man har två saker som man gillar hade det ju varit fantastiskt om man kunde kombinera dessa: eller hur?

Som att rita och Jane Austen.

Och säg att man både vill ha ett utvecklande fritidsprojekt och vill öva upp sin förmåga i det digitala tecknandet: det borde ju kunna mixas på något sätt?

Och tänk om man har velat rita serier i evigheter men inte riktigt vetat hur man gör och nu gör slag i saken.

DÅ ÄR DET PRECIS SÅHÄR DET BLIR!
Välkomna in i Northanger Abbeys värld! (tryck här)

Jag kan lova en rad saker:
- Om denna serie någonsin blir klar blir det en låång serie som antagligen tar år att göra.
 - Jag kommer att lägga upp sidor så fort de är klara och med tiden också på engelska. Men det blir när det blir och jag sätter inga deadlines eller datum.
- Jag kommer att använda så många av Jane Austens egna ord jag kan.
- Jag kommer att göra egna tolkningar på sina ställen.
- Bilderna kan komma att variera i stil och absolut i kvalitet: detta är ett utvecklingsprojekt jag ser mycket fram emot!
- Här på bloggen kommer jag att blogga om processen att göra serierna utan att avslöja något väsentligt om handlingen. Det blir skisser, figurer och miljöer.


Och med tiden hoppas jag att ni ska tycka att det här är precis lika kul som jag tycker att det är! 

Dagens ledtråd. Grovskiss på ett betydelsefullt hus.

Ett avslöjande

Ni kanske inte alls är så nyfikna som jag inbillar mig? Eller? 

Men  dagens ledtråd är: 

Jag gör en serie. 

Jag har provat på serier innan och ärligt har jag mina största stilförebilder i tecknandet från just serier och tecknade filmer som många gånger är baserade på serier. Min stil ger en seriekänsla. Jag har alltid velat göra serier. Men varför har jag inte gjort det då???

Mindervärdeskomplex. Alla går så snajsiga utbildningar och det har känts som man borde gå en sådan för att göra "rätt". Och tiden och förvirringen såklart om varför jag alls tecknar.

Men nu gör jag slag i saken! Jag tar ett fast tag om min utveckling och jag kan lära mig detta. Och det kommer både vara svårt och kul. Det hade varit lättare med en utbildning men nu finns inte någon sådan här så då får man göra det bästa av situationen.

Omfattningen på det här projektet ska vi inte tala om...

Men mer info en annan dag ;)

Hemlighetsmakeriet fortsätter

Första skissen. 

Jag kan säga så mycket som att hon är en huvudperson. Dock inte nödvändigtvis min. 

Men vem vet: det kanske hon blir.

Vem?

 

Vem kan detta vara då?

Jag säger ingenting.