Att ha tecknandet som ett jobb är nog bland det roligaste jag vet! Det är oslagbart hur man kan sitta i timmar och jobba utan att ens märka att tiden går, för att sedan vakna upp ur transen med panik i magen och undra om man glömt barnen på dagis. (Har tack och lov inte hänt än!)
Men vissa dagar vill man inte ens titta på teckningarna. Man kör fast och ogillar allt man gör. Lika mycket känsla och engagemang som man lägger när man är i trans - lika mycket får man tillbakakastat i ansiktet när det går trögt. Och ändå finns det bara ett bot: att jobba på. Det gäller bara att jobba smart har jag lärt mig - jobba runt problemet skulle man kunna säga och försöka hålla huvudet kallt. För även om det känns som om man inte gör någonting så jobbar hjärnan hela tiden på lösningar.
Och nej jag lever inte alltid som jag lär. Men jag tror att det är lika viktigt att lära sig det här föhållningssättet som det är att rita. För det handlar om att fortsätta fast det inte blir bra eller som man tänker sig. För fortsätter man inte då, så kan man inte heller utvecklas.
Just nu håller jag på att lära mig en ny teknik. Det är bara jag som sätter gränsen för hur mycket jag kan lära mig. Det ser inte klokt ut ibland och jag har slagit ut med armarna och hissat vita flaggan ett gäng gånger - men jag kommer aldrig att ge upp på riktigt för jag har givit mig tusan på att jag ska kunna det här. Det är just det man måste bestämma sig för.
Det handlar inte bara om talang - ju mer jag håller på med det här desto mindre förlitar jag mig på den...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar